Volvotrampet

Nu har man gjort debut på landsvägen för detta år också. Iofs var det motionsloppet volvotrampet som stod på programmet. Hade väl hopp om att det skulle bli en rolig tävling med högt jämnt tempo. Mer om det senare.. Uppladdningen för loppet var inte optimal, grannarna under hade fest framåt 5 på morgonen + att får svarta lilla ligist sprang runt i lägenheten och sjöng sin mjau-sång, så det blev lite knapert med sömn men det skulle väl inte hindra mig?

Jag har varit inne i en väldigt tuff period med mycket och hård träning vilket lett till att jag är totalt under isen för tillfället. Så det var ett par väldigt slitna ben som stod på startlinjen utanför Volvo Lastvagnar i Umeå. Första 20-minutrarna kändes riktigt kasst och fick slita ont i det otroligt ojämna tempot(kan inte förstå hur en del körde).. Efter ca halvtimmen/timmen provade jag benen lite och drog upp lite tempo och var relativt aktiv för att försöka dra in en utbrytning. Det kändes faktiskt riktigt bra denna stund. Men då det inte var så många andra som ville hjälpa till så gav jag upp och gled ner i klungan för att mysa.

Kände efter en stund att krafterna redan började sina i musklerna! Drog i mig lite gel för att försöka piggna till men icke. Efter ca 40 km eller liknande kom banans värsta backe, den var väl egentligen inte så hemsk men med mina fina ben så var jag näst sist att hänga med klungan upp. Efter detta var jag inte speciellt aktiv i loppet och så fort det gick lite uppför så for tankarna iväg att, fan nu bryter jag!

I näst sista backen ~2 mil från mål så åkte jag av klungan och trodde dagen var över. Såg dock att klungan inte ökade avståndet speciellt mycket efter ett tag, så då fick jag lite nya krafter och med hjälp av tre andra kom vi tillbaka till klungan. Efter det bevakade jag min position i klungan och var beredd på attacker in mot mål Gimonäs försökte sig på nån form av uppdrag mot slutet och jag lade mig bakom siste gimonäsare. Borde ju vara den de kör för tänkte jag.

Men det var inte bara jag som ville ligga där så det blev en hel del armbågandes med diverse livsfarliga personer. Uppdraget verkade inte speciellt starkt då med några hundra meter kvar till mål dök upp en stark kille till vänster om mig. Bytte rulle och lite lite senare drogs spurten igång. Hur som helst lyckades en Gimonäsare ta hem spurten med mig sittandes på rulle.

Gimonäsaren drog händerna i luften och gav ett segervrål. I det här ögonblicket förstod jag att detta motionslopp var på blodigt allvar för norrlänningarna. Lite skillnad mot Siljan runt som jag bruka köra där målet är att hålla ett så högt och jämnt tempo banan igenom och först på slutet som attackerna kommer. Men det här loppet var riktigt skoj även om det var pest och pina i stort sett hela vägen förutom sista 1.5 milen.